På intensivvårdsavdelningen (IVA) på Södersjukhuset vårdas de svårast sjuka patienterna, och frågan om liv och död är ständigt närvarande. När ett liv inte går att rädda fattas ett så kallat brytpunktsbeslut, vilket innebär att livsuppehållande behandling avslutas, och vårdinsatserna riktas mot att göra den sista tiden så skonsam som möjligt för patienten. För vårdpersonalen innebär arbetet ofta sorgliga och känslosamma, men också fina, samtal med närstående.
– Det är alltid jobbigt att berätta för någon att den de älskar ska dö, men det kommer sällan som överraskning för de närstående. De har känt det på sig, säger Brian Cleaver, överläkare på IVA.
Brian Cleaver, överläkare på intensivvårdsavdelningen, Södersjukhuset.
Viktigt att involvera närstående
Han menar att en viktig del i bearbetningen är att personer som står patienten nära är involverade i vården och hålls informerade om vad som händer. Enligt honom börjar tre resor när en patient skrivs in på IVA; patientens resa genom vården, de närståendes och vårdpersonalens.
– Vi försöker hjälpa närstående med deras resa så att vi bästa fall reser vi lika fort och i samma riktning. När vi lämnar beskedet om att någon ska dö ska det aldrig vara det första samtalet, säger Brian.
De närstående är därför med under hela förloppet, och förutom regelbundna uppdateringar av personal så bjuds de veckovis in till en så kallad vårdkonferens. Där medverkar vård- och omsorgspersonal med syfte att ge en samlad bild av händelseförloppet.
Finns det situationer som är extra svåra?
– När det är yngre som dör eller när barn är närstående är det alltid extra jobbigt, säger Brian.
För att barns sorgeprocess ska bli lindrigare är det viktigt att de görs delaktiga i vården, visar forskning. Därför uppmuntras barn att vara med under samtalen på IVA, som vanligtvis sker tillsammans med kurator. Under samtalen får barnen ofta pyssla eller leka med något för att miljön ska kännas tryggare. För vårdpersonalen blir barnens berättelse en möjlighet att förstå deras oro och göra situationen lite mindre smärtsam.
– Det är omöjligt att gissa vad barn oroar sig för. Under ett av våra samtal visade det sig att barnet var väldigt orolig över att förälderns fötter skulle vara kalla. Så då blev det viktigt för oss att se till att hen var ordentligt omstoppad och varm när barnet kom för att hälsa på, säger Brian.
En möjlighet att rädda andra
Patienter som avlider till följd av svåra hjärnskador efter exempelvis hjärnblödning eller stroke, eller efter ett hjärtstillestånd, är de som oftast blir aktuella för en donationsprocess, det vill säga att deras organ kan komma till nytta för någon annan. Enligt lag ska en positiv donationsvilja från den avlidna finnas, och om personen i fråga inte anmält sig positiv i donationsregistret är det upp till de närstående att tolka viljan hos patienten.
Diskussionen om donation sker oftast i samband med att närstående får beskedet om att patientens liv inte går att rädda.
– Jag ser det nästan som att jag kommer med något positivt. Vi har haft en kontinuerlig dialog med de närstående och de vet att han eller hon kommer att dö, det kan vi inte ändra på. Men nu kommer en möjlighet som faktiskt kan rädda andra liv i bästa fall. Det är nästan som en liten ljuspunkt i mörkret, säger Brian.
– De vi möter är människor i sorg, så det är såklart inte ett enkelt samtal. Men man måste prata med de som sörjer.
Om donationsprocessen faller väl ut så matchas organen med en eller fler mottagande patienter. Några veckor efter donationen och transplantationsoperationer få personalen på IVA ett uppföljningsbrev om vad som hänt med organen.
– Det är väldigt känslosamt att läsa att exempelvis en lever från en av våra patienter har räddat livet på en annan människa, säger Brian.
Har du tagit ställning till donation? Gå annars gärna in om registera din vilja på donationsregistret.
Foto: Fotogruppen, Södersjukhuset.
