Nu har det gått ett par månader sedan Pernilla Svefors kom hem från Uganda och barnsjukhuset Jinja Regional Referral Hospital där hon jobbade under hösten 2024. Men minnena är fortfarande färska.
– Jag kommer aldrig att glömma de fantastiska männsikorna vi träffade, alla läkare som jobbade dygnet runt utan att klaga och helgerna tillsammans med barnen och de utflykter vi gjorde. Uganda är ett fantastiskt land på många sätt, säger hon.
Det var genom organisationen Pediatric health initiativ (PHI) som Pernilla hade möjlighet att förlägga en del av sin ST-tjänstgöring utomlands. Syftet var främst att som läkare öka sin kompetens inom global hälsa och sjukdomar som är ovanliga i Sverige.
– Barnläkarföreningen rekommenderar att man som ST-läkare ska få möjlighet att förlägga en del av sin tjänst utomlands men det är inte många som i praktiken får det. Jag är verkligen tacksam över att min chef ser värdet av detta, säger Pernilla.
"Det är slående hur skevt resurserna är fördelade över världen, jag har blivit ödmjuk och tacksam över möjligheterna vi har i Sverige att bedriva vård."
"Jag väntade på att barnet skulle andas"
I september i fjol var allting klart och Pernilla åkte tillsammans med sin partner och två barn, fem och tre år gamla, till staden Jinja som ligger intill Victoriasjön omkring 8 mil från huvudstaden Kampala. Staden har drygt 200 000 innevånare men eftersom Uganda är ett land där en stor andel av befolkningen bor på landsbygden så har sjukhuset som Pernilla jobbade på ett upptagningsområde på hela fem miljoner människor. Sjukdomar som malaria, mässling, hiv och svår undernäring är vanliga här. För Pernilla blev det en chockartad start på det nya jobbet.
– Innan jag kom dit hade jag aldrig sett ett dött barn, men min första dag på sjukhuset i Jinja fick jag vara med om det. Jag stod och tittade på den lilla ettåriga kroppen, precis som jag så många gånger gjort på mina egna barn. Väntat på att de ska ta ett andetag. Skillnaden var att det här barnet inte andades något mer, hur länge jag än tittade.
Efter det följde flera liknade situationer och Pernilla berättar om hur hon efter avslutat arbetspass tillät sig att bryta ihop för att få ur sig alla känslor och stå ut med den krävande miljön.
– Det går teoretiskt att förbereda sig, jag visste ju att det skulle bli enormt tufft. Men det går inte att känslomässigt bli beredd på det som möter en. Det är otroligt frustrerande att se den orättvisan. Att barn dör framför ens ögon, barn som hade kunnat räddas någon annanstans i världen.
På sin Instagram skriver hon den 29 september:
“Kontrasterna här är svåra att ta in. I veckan firar vi världens bästa person och pappa med tjusig tårta, poolbad och middag på trendig food court. Mina barn kommer glada och friska hem från skolan. På barnsjukhuset några hundra meter bort lämnar jag akuten samtidigt som mamman som bär sin döda ettåriga flicka inlindad i ett blommigt täcke. Flickan som precis diagnosticerats med ett hjärtfel av en jätteduktig doktor med en jättemodern ultraljudsapparat men där familjen inte hade pengar till operation.”
Sjukhuset Jinja Regional Referral Hospital.
Pernilla berättar om långa dagar utan pauser, om överfulla väntrum och om hur det är att behöva jobba med knappa resurser, där det exempelvis inte finns möjlighet att ta enkla prover för att det saknas basal utrustning som provrör . Men också om den kunniga personalen på sjukhuset som jobbade långa dagar under hög press, och om föräldrar som lägger hela sina månadslöner på läkemedel till sina barn.
Uppmanar alla att åka
– Det har varit fantastiskt och otroligt lärorikt. Att få se så sjuka barn, och så många tillstånd som vi inte har i Sverige har gjort mig både kunnigare och mer ödmjuk. Vi får exempelvis lära oss i textboken om hur fontanellen buktar som symtom på meningit, något jag aldrig sett på barn i Sverige då de sällan hinner bli så sjuka. Men sådant fick jag se där.
Under dagarna när Pernilla jobbade var hennes man föräldraledig och barnen gick delar av dagen i en internationell skola. På helgerna gjorde familjen utflykter, bland annat åkte de på safari.
Vilka är dina viktigaste lärdomar?
– Det är en enorm trygghet att veta om hur man reagerar i sådana här akuta situationer. Jag är inte alls lika stressad över hög arbetsbörda eller akuta situationer längre. Och varje dag är jag så tacksam över min arbetsmiljö, det kollegiala stödet och att kunna ge värdig och gratis vård.
Som avslutande ord uppmanar hon alla som har möjlighet att ta chansen att jobba utomlands.
– Bara gör det. Det kan tyckas som ett stort projekt innan, man kanske har barn till exempel, men det är värt det. Det är en upplevelse som man aldrig glömmer och som ger så mycket perspektiv och kunskap. Visst var det jobbigt i stunder men de positiva upplevelserna övervägde verkligen och familjen stormtrivdes, säger hon.
Sam fem år och Bill tre år.
När Pernilla lämnade Uganda i december 2024 publicerar hon på Instagram:
“Tre månader av kontraster till ända. Tiden här har gått otroligt fort och väldigt långsamt. Det har varit bland det mest fantastiska men också jobbigaste jag upplevt. Jag känner lättnad över att få åka hem och sorg över att behöva lämna. Men framförallt känner jag otrolig tacksamhet. Över privilegiet att kunna åka hem, till ett land där barn inte dör av undernäring, där barn får gratis vård för sin lunginflammation, inte smittas av hiv och inte behöva tigga på gatan istället för att gå i skolan.”
Läs mer på temat: "Södersjukhuset i världen":
Märit Läkare utan gränser | Södersjukhuset
