– Det var en mörk tid, det kändes som att alla bara dog. Jag minns alla de svarta säckarna som innehöll kroppar och som vi skulle märka med namn, säger Jenny Borssén, specialistundersköterska på intensivvårdsavdelningen (IVA).
På bara fem dagar ökade antalet intensivvårdsplatser från tio till trettiofem. Personalen på IVA fick flytta patienter till operationssalar utan lämplig utrustning, som exempelvis el- och gasanslutning eller handfat.
– Det var extrema patientinflöden och vi hade ingen aning om hur vi skulle hantera dem, ingen visste någonting. Hur skulle vi tvätta patienterna eller ens tvätta våra egna händer? Det var många påhittiga lösningar och tejpvård i början, säger Jenny.
Tufft att stänga ute närstående
Medan Jenny då var relativt ny med sina 1,5 år på IVA så hade Jimmy, som jobbat på avdelningen i trettio år, desto mer erfarenhet. Trots det är de överens om vad som var värst med att jobba under pandemin; att behöva stänga dörren till närstående. Något som de båda minns med sorg.
– Vi är vana vid att de anhöriga är hos oss jämt, och vi behandlar dem med bomull. Nu fick par som varit gifta i fyrtio år ta farväl av varandra via en surfplatta, säger Jenny.
– Det var så tragiskt, många av de som dog var ju äldre och hade levt i relationer länge. Det var smärtsamt att se att de inte fick vara tillsammans på slutet, säger Jimmy.
Jenny berättar hur hon ringde sin mamma med tårar som sprutade och försökte få stöd. Hon som hade två små barn hemma och inte en aning om hur den nya smittan skulle komma att påverka henne eller hennes familj – hur skulle hon klara av det? Mammans råd var att hon skulle skriva dagbok.
– Det gjorde jag, varje dag. Jag har inte öppnat den sedan dess, jag vågar inte än. Men det hjälpte mig under den tiden, säger Jenny.
Fann styrka i sina kollegor
Trots allt mörker och sorg som pandemin förde med sig så fanns det ljusglimtar, och de båda lyser upp när de berättar om uppslutningen, samarbetet och stödet de fick av kollegor och chefer.
– Jag fann en otrolig styrka i alla kollegor, de kom personal hit från andra avdelningar och sjukhus och människor som anmälde sig frivilligt. Alla högg i och vi kom varandra väldigt nära, för att vi gjorde det tillsammans. Det var en stor tröst, säger Jimmy.
På frågan om vad som är deras starkaste minne från den där tiden så kommer svaret snabbt från Jimmy, som fortfarande är påtagligt rörd när han berättar:
– Vi hade en patient, en äldre man som vi inte kunde erbjuda mer. Det fanns inget hopp och alla visste att han skulle dö, även han själv. Men istället för att dämpa hans ångest med mediciner och gå vidare till nästa patient så satte sig min kollega intill och pratade med honom i fyrtio minuter. Och det blev alldeles lugnt omkring honom.
– Att hon tog sig tid till det, under den hektiska period som var – det var inget annat än ren medmänsklighet och det kommer jag aldrig att glömma, säger Jimmy.
Vad var viktigaste för att ni skulle orka under den där tiden?
– Förutom det stödet vi fick från våra kollegor och vänner så var våra chefer otroliga. De fanns alltid där, nära, vi medarbetare var alltid i fokus. Och vi fick information hela tiden – det var jätteviktigt att vi hölls underrättade om vad som hände. Södersjukhuset och ledningen under den här perioden är ett föredöme som sjukhus, säger Jimmy.
Och Jenny håller med och tillägger:
– Jag minns precis i början, hur en av cheferna ringde till Coca Cola och bad om dricka till sina fyrahundra medarbetare. Och strax därpå levererades flak med läsk, säger hon.
Om det skulle komma en ny pandemi, vad skulle ni göra då?
– Jag skulle såklart jobba. Det är vad vi är tränade i – att agera och göra, säger Jenny.
– Pandemin har visat hur snabbt vi kan ställa om, för mig var det en räddning att få gå till jobbet varje dag under pandemin. Det finns ingen tvekan i att jag skulle göra det igen, säger Jimmy.
Foto: Johan Adelgren, Fotogruppen, Södersjukhuset och Dana Yamini.
